Igår orkade inte farfars hjärta längre, han somnade in och tog sina sista andetag i sin säng på Tjustgården. Han har varit dålig en period nu och det var inte helt oväntat att den här dagen skulle komma. Men hur väntat det än var så är det fruktansvärt jobbigt när det väl händer.

De sista åren har farfar varit lite dement. Det kanske låter märkligt, men jag tycker inte att hans tillstånd var så hemskt ändå. För ungefär tre år sedan, då jag hade träffat Jonas, kom jag på tanken att ta en promenad och gå och hälsa på farfar så han fick träffa min nya pojkvän. Det var första gången jag insåg att farfar började bli dement. Han kände inte igen mig och frågade vem jag var. Det kom som en chock för mig och jag minns den känslan så väl. Förmodligen var det kombinationen av att jag kom oanmäld tillsammans med en för farfar obekant människa, utan resten av familjen, som gjorde att han inte kände igen mig. Det har varit gånger då han kände igen oss, men sekunden efter frågat vilka vi var. Ändå var han under hela den här perioden världens charmigaste farfar; glad, pratsam och bekymmerslös. En gång i somras när han var hemma hos oss och fikade på vår altan frågade han mamma om hon kunde skjutsa hem honom, men sekunden efter utbrast han; "Nej, men jag har ju cykeln idag!". Då var han 91 år gammal och satt i rullstol. Det verkade som att han gick tillbaka i tiden och liksom trodde att han var 30 år yngre än vad han faktiskt var. På ett sätt tycker jag det är ganska fascinerande och lite charmigt, men såklart även tragiskt.

Farfar var en underbar människa och jag önskar jag hade lärt känna honom bättre. <3