Jag föreslog ju att lägga ut några av de artiklar jag har skrivit i Ekonomföreningens tidning; "Drömmen om ELIN", så jag tänkte börja med den senaste; min krönika inom ämnet Utmaningar. Tidningen, kort benämd Drömmen, kom i brevlådan hos oss ekonomstudenter i torsdags. Nu får ni andra, som inte är ekonomstuderande, möjlighet att läsa den ni också:


Krönika: Livet är en utmaning

Jag minns somrarna ute vid stugan i skärgården när jag var yngre, det var där dagsländorna fanns. Ni vet de där som bara lever ett dygn, som flyger omkring under varma sommardagar. Jag tyckte det var förvirrande när mormor förklarade att dagsländorna bara lever ett enda dygn. Stackars dem, jag kunde liksom inte låta bli att tycka synd om de små insekterna. Leva ett dygn. 24 timmar. Jag som brukar önska att dygnet hade mer än 24 timmar, jag ska nog sluta med det med hänsyn till dessa kortlivade varelser. Det måste vara en stor utmaning att leva en så kort tid och ändå leva ett bra liv. För att komma vidare i min monolog ska jag släppa tanken på de stackars sländorna och intala mig själv att de vet ju faktiskt inget bättre. Precis som min innekatt; han vet ju inte hur livet utanför vår lägenhet ser ut. Tragiskt, jag vet.

När jag ser det ur en annan synvinkel kan jag nog påstå att det är minst lika mycket utmanande att leva i 80 år. Likaväl en utmaning, men en sådan av ett helt annat slag och ur ett helt annat perspektiv än en dagsländas. Vad ska man fylla sitt liv med? Vilka val ska man göra? Vilka ska man binda sig med? Ja, frågorna kan radas upp den ena efter den andra, men jag nöjer mig med att konstatera att vi ställs inför utmaningar hela tiden.

Om två år är jag en nybakad ekonom, civilekonom för att förtydliga. Två år – en evighet för en dagslända, halva livet för en fyraåring och närmare slutet för en som är inne på åttionde varvet. Men när man är uppe i min respektabla ålder, dvs. passerat 20-strecket och börjar tycka att 1995 var längesen, då är inte två år speciellt lång tid. Allt handlar om att se saker ur sitt perspektiv, vare sig om det är en dagsländas eller en 22-årings. Mina två inledande år på utbildningen har passerat snabbt förbi, förmodligen går inte de två avslutande åren mindre fort. Känner jag mig stressad? Pressad? Nej, faktiskt inte. Utbildningen känns mer rätt för varje dag som går och målet närmar sig, men det betyder inte att utmaningarna är över. Sedan kommer nästa. Och nästa. Vad ska man göra när man står där; färdigutbildad, nyutexaminerad, akademiskt bildad, nybakad? Välj själv, jag väljer nyutexaminerad. Kommer all tid, all energi, pluggångesten och inte minst CSN-lånet att leda till något gott i slutändan? Jag hoppas och tror det, för har jag väl gett mig själv den här utmaningen ska jag ta mig tusan fixa den också! Nästa steg blir att tackla arbetsmarknaden och den värsta ekonomikrisen sedan mannaminne. Men visst ska vi klara det?! Livets utmaning är menad för oss; för dig och för mig, och det är du som bestämmer hur din saga ska sluta.

Nu är det dags för mig av att kliva ner från talarstolen för den här gången, tack för visat intresse. Nu ska jag drömma om dagsländor, blåa hav och sommarvindar!